Att få leva ett liv på sina egna villkor handlar om mer än stöd i vardagen. Det handlar om att kunna följa sina intressen, bidra med sina kunskaper och vara en del av samhället på sitt eget sätt.
Genom JAG Assistans verksamhet Vi vill bidra! har Anna-Carin hittat en meningsfull sysselsättning som kombinerar hennes stora kärlek till hundar med möjligheten att använda sina styrkor och erfarenheter. Här berättar Anna-Carin med egna ord om hur personlig assistans och individuellt anpassad daglig verksamhet har gjort skillnad i hennes vardag🩷.
På egna villkor: Anna-Carins berättelse om hundar, delaktighet och att få bidra
Jag har nästan hela mitt liv haft en dröm om att ha en egen hund, men har inte haft möjlighet på grund av allergier inom min familj och på grund av mina egna fysiska svårigheter.
Som 21 -åring flyttade jag till ett boende för funktionshindrade. Där började jag få mera kontakt med olika hundar genom att personalen kunde ibland ha sina egna hundar med till jobbet/boendet. Jag tyckte det var roligt och det piggade upp alla som bodde där. Ungefär tre-fyra år innan jag själv flyttade från boendet till egen lägenhet började kompishunden Rosie besöka boendet en gång per månad en timme åt gången. Först tyckte jag att det var jättekul med besöket. Rosie var glad, söt och fluffig samojed med vit tjock päls.
Så här gick det till när Rosie hunden kom med sin matte till boendet. Hela boendets hyresgäster samlades i vardagsrummet för att sitta i ett ring och titta på när Rosie hunden gör trix. Vi lekte och spelade olika lekar och spel tillsammans med Rosie. Personligen tyckte jag att det kändes fånigt och barnsligt och efter en stund började det kännas bara som ett jobbigt och stressigt situation för mig. Man måste dela Rosie hundens uppmärksamhet med sju andra personer och man fick inte tillräckligt med egentid att mysa med Rosie-hunden.
När egen bostad öppnade nya möjligheter
Efter jag flyttade från boendet till egen lägenhet prövade jag ännu på att kompishunden Rosie kom och besökte mig till min nya lägenhet. Det kändes nog annorlunda när jag fick Rosies fulla uppmärksamhet och fick leka och göra olika aktiviteter med Rosie. I början ville jag att Rosie besökte mig en gång varje månad men sen efter ett tag började jag ha längre mellanrum på besöken, så där ungefär två-tre månader. Den längre avståndet mellan besöken berodde på att i längden blev själva kompishund verksamheten alldeles för dyr fritidshobby för min plånbok.
Jakten på en meningsfull sysselsättning
Under tiden jag bodde på boendet hade jag redan provat på olika lönebaserade arbetsmöjligheter. Alltså de vill säga via FPA, TE-centralen och Jupiter -stiftelse. Jag har alltså arbetat i olika företag såsom Vasa stad och Folkhälsan. Arbetet hade oftast grävt i snabbhet, effektivitet och resultat. Det har också hängt på finansiering som alltid var beviljad, periodvis oftast halvår åt gången. Det var mycket stressande för mig. Till slut blev jag tvungen att sluta på grund av utrymmesbrist och finansiering.
När jag hade varit redan fyra år medlem i JAG Assistans började jag utforska lite mer “Vi vill bidra” -projektet och vad det innebär? Jag utforskade om det skulle vara någonting för mig?
“Vi vill bidra” är en dagverksamhet modell- daglig verksamhet på individens villkor, som JAG Assistans ordnar åt sina medlemmar. Jag tänkte för mig själv att det här skulle säkert passa mycket bättre för mig.
Jag ansökte från Österbottens Välfärdsområdets handikappservice om dagligverksamhet och färdtjänst för arbetsresor med invataxi. Efter några veckor kom det ett positiv beslut. Jag fick beviljad daglig verksamhet två dagar i veckan via JAG Assistans “Vi vill bidra” -projektet. Oj vad jag blev glad av besluten!
När jag skulle börja med “Vi vill bidra” hade jag ett möte med den ansvarige i “Vi vill bidra” där fick jag önska och berätta hur många dagar i veckan ville jag sysselsätta mig? Vad är det jag vill göra? Vad tycker jag om?
Jag berättade att jag älskar hundar och att jag har utbildat mig till merkonom så jag gillar att skriva och göra saker på datorn. Jag hade också uttryckt att det skulle vara fint att på något vis kunna hjälpa till inom själva JAG organisationen. Lite som att jag skulle kunna ge tillbaka något bra när jag själv har fått så mycket av JAG Assistans.
Lova kom in i mitt liv
Så i slutet av januari 2026 började jag med att ta hand om en hund som heter Lova. Först hade jag henne en dag i veckan, men sen tyckte jag att det var så roligt att ha henne, så jag ville utöka till att ha henne två dagar i veckan. Det blev så att Lova kom oftast till mig både tisdagar och fredagar.
Efter att Lova hade varit några gånger hos mig ville jag skaffa åt henne två filtar och två matskålar. Båda filtarna och matskålarna är rosa. Filtarna är olika storlekar och den mindre filten har vita hundtass avtryck på.
"Att vara hundskötare/vakt åt lilla söta Lova betyder oerhört mycket för mig."
Jag känner att jag gör något viktigt och att folk litar på mig att jag klarar av att ta hand om henne över dagen. Fast jag själv klarar inte av de fysiska med Lova så som klä på och av västen och sätta fast och lösa av kopplet, plocka upp bajs från marken till bajspåsen, torka av tassarna, av att hälla mat och vatten i matskålarna, så har jag min personliga assistenten som gör det fysiska men det är jag som ger kommando och bestämmer när, hur och vilken ordning saker händer.
En till två gånger i veckan kommer Lova till mig, oftast klockan tio-elva -tiden på tisdagar och fredagar. När dörrklockan ringer på och jag öppnar min lägenhetsdörren så brukar Lova -hunden vara så glad och ivrig, att hon drar i kopplen och springer mot mig så att hon står bara på bakbenen. Det värmer i mitt hjärta och jag blir så glad när jag ser i Lova -hundens ögon och sättet, att Lova -hunden är glad att se mig och spendera tid med mig.
När Lova kommer till mig, så har hennes matte med sig en ”skötväska” som brukar innehålla väst och koppel, hundleksak “en räv”, bajspåsar, en sprayflaska med rengöringsmedel ifall om det händer någon “olycka” inomhus och i en minigrippåse med hundmat som är i en svarthundmatkopp.
Dagen(ar) när Lova är hos mig njuter vi om av varandras sällskap. Jag har två stora fåtöljer i mitt vardagsrum och en av fåtöljerna har blivit Lovas favoritplats. Lova brukar ligga i fåtöljen och jag sitter bredvid i elrullstolen och sträcker ut handen för att klappa Lova och Lova brukar slicka min hand. Det värmer mig i hjärtat och jag blir så glad. Varje gång när Lova kommer brukar vi fara ganska direkt, alltså Lova, jag och assistenten på en lång promenad. Efter vi har kommit in från vår första promenad med Lova brukar jag ge henne mat. Lova har alltid vatten i ett av matskålarna under hela dagen. Beroende på hur länge Lova är just den dagen, så brukar vi fara en kortare promenad till på eftermiddagen strax innan Lova hämtas hem. Efter de dagarna när Lova har varit hos mig brukar jag vara på jättebra humör och energinivån är på topp.
Att få bidra på sitt eget sätt
När JAG Assistans kontor flyttade i april 2026 till i en ny fin och större lokal i Vasa stad centrum mitt emot torget blev det också ändringar i mitt “Vi vill bidra” -projektet. På tisdagar började jag fara med min personliga assistent som råkade just den dagen vara i arbetsskift till kontoret så att jag började mitt ”arbetsdag” klockan elva hos mig. Jag fick beviljad också skilda taxiresor “arbetsresor” från och till kontoret åker med invataxi att hjälpa till i kontoret en dag i veckan. Jag skriver blogginlägg om min vardag och om saker som intresserar mig, jag hjälper till att laga olika listor, designar olika evenemang och inbjudan.
"Nu har jag varit med i “Vi vill bidra” -projektet och kommit fram till att det här passar nog bäst för mig och mina behov. Det finns inget stress och inga stora deadlines."
