Personlig assistans, självständigt boende och artikel 19
Erik Munsterhjelm, Jurist, Föreningen JAG & JAG Assistans Ab
När lagen ska omsättas i praktiken
När Finland nyligen reformerade funktionshinderservicelagstiftningen var en av de centrala målsättningarna att förverkliga rättigheterna enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Den nya lagen innehåller också flera formuleringar som stärker individens rättigheter jämfört med den tidigare handikappservicelagen. Men lagstiftningens verkliga betydelse avgörs inte av hur den är skriven, utan av hur den tillämpas.
Frågan är därför: förverkligas rättigheterna i praktiken?
En av de genomgående förändringarna i den nya funktionshinderlagen är betoningen på rätten till individuella lösningar. Till denna del är, åtminstone vad gäller rätten till självständigt boende och rätten att leva som inkluderad i samhället, artikel 19 i CRPD den huvudsakliga måttstocken. Artikeln slår fast rätten att leva självständigt och att vara delaktig i samhället på lika villkor som andra. Det innebär inte bara rätten att bo utanför institutioner, utan också rätten att själv välja var, hur och med vem man vill bo.
Har CRPD förändrat myndigheternas beslutsfattande?
Inom Föreningen JAG arbetar vi dagligen med rättigheterna enligt artikel 19. I praktiken handlar det ofta om personlig assistans, som enligt vår uppfattning kan och bör vara det huvudsakliga verktyget för att trygga dessa rättigheter. 
Som förening och serviceproducent delar vi våra klienters framgångar, men vi ser också de hinder de möter i kampen för ett självständigt liv.
Om vi granskar frågan ur ett längre perspektiv får vi konstatera att CRPD aldrig riktigt fått den ställning och genomslagskraft i myndigheternas praxis som många hade hoppats på. Konventionen, som införlivades i den finska lagstiftningen år 2016, borde både direkt och indirekt styra tolkningen av funktionshinderservicen. Trots detta har konventionens genomslag i det klientnära beslutsfattandet enligt vår erfarenhet varit begränsat.
Men har då den nya, mer CRPD-vänliga lagstiftningen nämnvärt ökat konventionens genomslagskraft? Vi ser få tecken på att så skulle vara fallet, åtminstone ur ett artikel 19-perspektiv.
En rättighetsfråga, inte en servicefråga
Problemet är att rätten till personlig assistans och självständigt boende fortfarande ofta behandlas som en servicefråga när det i själva verket är en rättighetsfråga.
Beslutsfattare och myndigheter tenderar alltför ofta att utgå från vilken service man uppfattar som enklast eller billigast att producera. CRPD ställer däremot en annan fråga: vilket stöd behöver personen för att kunna leva ett självbestämt liv?
Samtidigt bygger beslutsfattandet fortfarande ofta på antaganden om vilka serviceformer som är mest kostnadseffektiva. Erfarenheterna visar emellertid att individuella lösningar, såsom personlig assistans, i många fall är konkurrenskraftiga även ur ett ekonomiskt perspektiv, samtidigt som de ger den enskilde betydligt större självbestämmande och bättre möjligheter att leva i enlighet med artikel 19.
Därför är konventionen viktigare än någonsin
Utmaningarna är inte unika för Finland. Enligt flera funktionsrättsorganisationer är funktionshinderservicen under press i stora delar av Europa. Det gör CRPD och dess kontrollmekanismer viktigare än någonsin.
För det första behöver konventionen åberopas oftare i alla skeden av beslutsprocessen.
Det är ett sätt att påminna om att myndigheterna inte bara ska följa nationell lagstiftning utan också de internationella människorättsförpliktelser som Finland har åtagit sig.
För det andra behöver vi bli mer medvetna om de rättsmedel som finns i konventionens fakultativa protokoll.
Enskilda personer kan vända sig till FN:s funktionshinderkommitté om de anser att deras rättigheter enligt konventionen har kränkts. Men det finns också en mindre känd möjlighet för kommittén att granska misstänkta systematiska brott mot konventionen i en medlemsstat.
Det senare är särskilt intressant när det gäller artikel 19. Frågan om självständigt boende handlar nämligen ofta inte om enskilda beslut utan om hur hela stödsystem fungerar. Om människor i praktiken saknar möjlighet att välja boendeform, flytta hemifrån eller få det individuella stöd som krävs för ett självständigt liv uppstår frågan om problemet är individuellt eller strukturellt.
Hur stärker vi rättigheterna i praktiken?
Genom att åberopa konventionen och använda dess rättsmedel kan vi alla bidra till att stärka dess relevans. På sikt är det också så vi stärker möjligheterna att säkerställa att den nya funktionshinderlagstiftningen inte bara innehåller rättigheterna på papperet utan också förverkligar dem i människors vardag.
Erik Munsterhjelm, Jurist, Föreningen JAG & JAG Assistans