Grundläggande rättigheter får inte hamna i skuggan av välfärdsområdenas sparåtgärder
På senare tid har vi kunnat läsa allt fler nyheter om tjänster för personer med funktionsnedsättning, så som Yles artikel förra veckan om en ung man i södra Finland. Tonen i rapporteringen har nästan undantagslöst varit oroväckande: välfärdsområdena har skurit ned antalet timmar för personlig assistans, personer med omfattande stödbehov får inte tillräcklig hjälp i hemmet och tvingas flytta långt bort från sin närmiljö eller sitt eget sammanhang. Ibland står hela familjer på randen till utmattning när tjänsterna inte motsvarar de verkliga behoven i vardagen. Otillräckliga tjänster påverkar starkt både den funktionshindrade personens och de närståendes välbefinnande, trygghet och rätt att leva ett fullvärdigt liv.
Syftet med funktionshinderservicelagen är att främja jämlikhet, stödja ett självständigt liv och på ett individuellt plan säkerställa tillräckliga och högkvalitativa tjänster (Funktionshinderservicelagen 675/2023, 1 §). Tillsammans med FN:s funktionshinderkonvention ger lagen en stark grund för tjänster som personlig assistans – ett stöd som gör det möjligt för många personer med funktionsnedsättning att leva ett liv som de själva har valt och att bo så som de själva vill (FN:s funktionshinderkonvention artikel 19 och Funktionshinderservicelagen 9 §).
Vi frågar oss: varför följer inte välfärdsområdena lagen och internationella avtal? Den nuvarande utvecklingen går bakåt – tillbaka mot institutionsliknande lösningar – trots att vi borde blicka framåt. Vi behöver utveckla nya modeller som garanterar grundläggande rättigheter och individens valfrihet, både då det gäller boendet och andra aspekter av livet.
I vårt grannland Sverige har personer med omfattande stödbehov, till exempel på grund av intellektuell funktionsnedsättning eller autism, goda förutsättningar att leva självständigt och på sina egna villkor tack vare LSS-lagen (Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade) och personlig assistans. Finland har, sett till sin lagstiftning, alla möjligheter att följa samma riktning mot individuellt utformade servicelösningar (t.ex. Funktionshinderservicelagen 5, 9 och 18 §).
Nu behövs mod. Vi måste våga se möjligheterna i fungerande lösningar och säkerställa att varje människa har en verklig möjlighet att leva i sitt eget hem, i sin egen gemenskap och på sina egna villkor.